ORDNINGSVAKT

Kikade precis igenom statistik för bloggen hittils under 2010. Förra månaden hade bloggen exakt 666 unika besökare. Betyder det att bloggen är ond?

Det är många som besöker, och en del väljer även att kommentera på artiklar som finns här. Det tycker jag är jätteroligt och jag uppmuntrar alla som har frågor eller tankar kring jobbet som ordningsvakt eller de händelser som beskrivs här, att använda kommentarsfunktionen! Jag försöker svara på allting så fort jag bara kan. Så om du lämnar en fråga, kika tillbaka ofta. Du kanske fått svar!

Brottsbalken, 15 kap §12: "Missbrukar någon pass, betyg eller dylik för viss man utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för honom eller utlämnar han urkunden att sålunda missbrukas, eller utgiver någon sanningslöst handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund, dömes, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år."

Jag tittar på körkortet jag håller i min hand. I andra handen har jag ett skriftprov (entrévärden ber personen att skriva sin namnteckning på en bit papper sedan kollar man att det ser likadant ut som på legitimationshandlingen). Namnteckningen är helt olika. På papperslappen lutar bokstäverna åt höger, men på körkortet är dom raka. Kvinnan på bilden har inte alls samma näsa, öron eller läppar som damen framför mig.

- "Du uppger alltså till personalen här att detta är du?" Jag ser henne i ögonen. Hennes blick flackar lite, hon tittar tillbaka på mig från under sin lugg.
- "Ja. Det är jag, men om du inte tror mig så kan jag gå..." hon börjar gå mot dörren men jag står ivägen.
- "Nej, jag vill att vi stannar här du och jag och pratar lite, eller har du bråttom någonstans?"
- "Nej"
- "Vad bra. Du... Det står ju Katrin på legitimationen du har här. Vad har du för fyra sista siffror Katrin?" Hon tvekar i säkert fyra till fem sekunder sedan uppger hon långsamt och stakande rätt fyra sista siffror.
- "Ojoj, det satt långt inne. Vet du vad jag tror Katrin?"
- "Nej, vad?"
- "Jag tror inte det är du på det här körtkortet. Jag tror inte du heter Katrin, och det här är inte din legitimationshandling. Kan det vara så?"
- "Nej det är jag, jag lovar!" Hon pillar lite med sitt långa hår. Vi står i ett hörn i entrén till en krog, golvet är slaskigt, musiken från dansgolvet dunkar i bakgrunden. De färgade lamporna som utgör delar av dekoren kastar fantasifulla skuggor över väggarna.
Katrins kompis står ijämte. Hon ser nästan mer nervös ut än sin kamrat.
- "Ja men dåså. Då gör vi såhär då Katrin att du är gripen för ett brott som heter Missbruk av Urkund. Det innebär att du INTE är fri att gå härifrån, samt att jag nu kommer ringa polisen så får dom komma hit och antingen bekräfta eller förneka att det är du det här på bilden. Har du förstått?"
- "Gripen? Ja visst, okej?" Hon sväljer hårt. Hennes kompis vänder sig till henne och säger:
- "Ida, jag går ut och tar en cigg..."
Jag vänder mig till vännen och frågar:
- "Om det nu är så att hon heter Katrin, hur kommer det sig att du kallar henne Ida? Inget av mellannamnen här på..." - jag pekar på körkortet - "...är ju Ida. Kan det vara så illa att ni båda står och ljuger för mig?"
- "Ehr, nej? Ida är hennes... smeknamn?"
- "Jaha, ja men då förstår jag. Okay Ida eller Katrin, vad du nu än heter, då är det dags att vänta här lite med min kollega då..."

Jag ringer efter myndigheten som anländer efter kanske 15 minuter.
Jag leder henne till polisbilen och överlämnar henne till dom ihop med körkortet och skriftprovet. På vägen till bilen säger jag:
- "Vidhåller du fortfarande att det är du på körkortet?"
- "Nej" - säger hon - "Det är inte jag. Jag ljög. Förlåt."

En stund senare får jag av en av poliserna veta anledningen till att hon använt en kamrats körkort för att komma in på krogen:

Hon hade fyllt 18 år två dagar innan detta utspelat sig men inte fått sin egen nya giltiga legitimation än, så hon lånade en av en kamrat...

Människor upphör aldrig att förvåna mig.

Det är molnfritt, iskallt och en klar stor måne hänger olycksbådande över den gnistrande asfalten. Blåljusen slungar ut kaskader av ljus som fastnar i snön, vilken delvis täcker delar av vägbanan. Den kvinnliga polis som enbart en kvart tidigare tagit upp mitt vittnesmål kring händelserna som beskrivs i föregående inlägg, kastar till mig en reflexväst. Det står POLIS på den i stora bokstäver.
- "Ta på dig den där så du syns" säger hon och fortsätter "kan ni hjälpa oss att kolla runt lite efter fler skadade och sedan stoppa trafiken?". Vi svarar jakande, sprider ut oss och sätter igång. Det är helveteskallt och så tyst att det gör ont i öronen. Klockan är nästan kvart i fyra på morgonen, och jag och kollegan har stannat som andra bil vid en singelolycka på vägen hem från arbetspasset. De första som stannade var polisbilen, de låg precis framför oss när vi körde in mot stan.

Kvinnan som står mitt på vägbanan längre fram syns knappt. Hon är chockad och vankar mest av och fram. Vi frågar hur många dom var i bilen, men jag minns inte svaret (tror i efterhand att det var fyra). Kollegan sätter kvinnan i våran bil, som är varm och igång. Han pratar lugnt med henne. Hon gråter och vill ringa sin mamma. Polisen säger åt henne att vänta.
Jag rör mig bort mot bilen som ligger i diket. Den är illa tilltygad. Jag ser att batteriet ligger cirka 10 meter framför bilen, ihop med en handväska och bilstereon (?). Fram till dessa saker, från bilen, är det sporadiskt röda fläckar i den kritvita decembersnön. Men det finns inga fotspår dit fram. Jag och en av poliserna upptäcker i princip samtidigt mannen. Han ligger lite på sidan, fem till sex meter ifrån bilen. Han har svart kavaj och jeans. Jag rör mig fram emot honom. Det är glashalt på asfalten, som om någon lagt en såpad glasskiva under våra fötter. Jag hasar ned i diket, förbi bilen och fram till patienten. Han är vaken, hans käkar tuggar lite sporadiskt och blicken irrar. Hans underben pekar båda åt var sitt håll. Inget av de hållen är sådana man normalt förväntar sig se underben peka åt. Han skakar kraftigt. Jag sätter mig på huk ijämte honom:
- "Hej, jag heter XXXXXXXXX. Jag är inte Polis, jag har bara lånat västen för att synas. Jag jobbar som ordningsvakt. Vi har ringt efter ambulans så dom är på väg. Hur känner du dig?"

Mannen skakar av köld men jag har ingenting att lägga över honom. Jag har själv bara underställströja, skyddsväst och kavaj på mig. Skjortan åkte av efter bråket som utspelat sig blott en och en halv timme tidigare, då den blev väldigt smutsig (och jag var genomsvettig). Jag fryser själv så jag skakar, men det tänker jag inte på just då. Brickan sitter i västkanten, synlig.

- "Tja... Förlåt att vi ställer till det" säger mannen, han ser inte på mig. Hans näsa är intryckt och han saknar ett par tänder fram i munnen. Jag inser att blodet framför bilen troligtvis är hans. Det har skvätt från hans ansikte efter att bilen voltat och vid det plötsliga stoppet i diket.

- "Äsch" säger jag: "olyckor kan vi alla råka ut för. Vart har ni varit ikväll då?". Samtidigt som jag talar med mannen försöker jag snabbt skaffa mig en överblick över hans skador. Det är uppenbart att han har frakturer på bägge underbenen. Hans ansikte är illa tilltygat. Något annat kan jag inte se just då.

Jag får lite overklighetskänslor när jag inser att spåren från bilen till killen framför mig är de spår som uppstått när han kravlat sig ur bilens sidoruta med brutna ben eftersom dörren inte går att öppna. Dock så blir jag förvånad över hur snabbt jag tränger undan de känslorna och trillar in i ett "totalfokus".

- "Vi har varit på julfest på XXXXXX. Jag har druckit sprit, alla har druckit utom han som körde. Jag lovar, han har inte druckit något." Han börjar nästan gråta eller så försöker han snörvla bort delar av det blod som rinner ur hans ansikte.

- "Du..." jag tänker en stund "tänk inte på det nu, det där är sådant som löser sig vet du... Nu ska vi se till att du och dina kompisar får hjälp. De andra mår fysiskt okay och sitter i bilar och väntar på ambulanserna. Jag kommer stanna här med dig nu tills dom kommer, är det något speciellt du vill att jag gör?"

Just då - av någon anledning - inser jag hur fruktansvärt ont personen framför mig måste ha.

- "Ring min mamma, och berätta vad som hänt" han försöker sträcka sig till en ficka i kavajen men grinar illa och låter bli "och du... flytta mig inte... Mina ben... Jag tror dom är av."

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara så det som kommer ur mig blir:
- "Jag tror du har rätt, ligg bara still, ambulanserna kommer strax!"

Samtidigt inser jag att strax är en relativ term när utryckningsfordonen inte kan köra särskilt snabbt på grund av blixthalkan. och vi är en bit utanför stadsgränsen. Det känns som en evighet innan räddningstjänsten och ambulansen kommer. Killen på backen hade då börjat frysa fast i marken. Räddningstjänsten drar snabbt fram en grov slang som verkar drivas med gasol eller något som pumpar varmluft på honom medan ambulanspersonalen jobbar med att få över honom på en bår. Han jämrar sig när dom lyfter honom, men mer verkar han inte orka med.

Jag minns fortfarande tydligt hur det lät när han andades genom sitt tilltryckta ansikte, samt blodfläckarna framför bilen där den stod tillknycklad i diket. Jag hörde senare att dom alla klarade sig undan "utan allvarligare skador". Ok. Få människor dör av ett benbrott (eller två), men det ser jäkligt otäckt ut.

Totalt sett var jag och kollegan kvar på platsen i en timme och femton minuter. Framför allt hjälpte vi till att förklara för människor som kom körande hur OLÄMPLIGT det är att strunta i blåljus och en stor POLIS-varningstriangel och köra med sin bil, i blixthalka, rakt in på en skadeplats! En del människor är så jävla dumma så jag blir tokig!
Vi hade båda jobbat i kostym tidigare på kvällen och det var minus 18 grader när vi kikade på termometern sedan. Alla gick och halkade överallt och det var verkligen riktigt halt, så det var inte konstigt att dom kört av. När jag väl kom hem senare så var jag helt färdig och trillade rakt ned i sömnlandet. Dagen efter träffade kollegan på en av poliserna igen, som tackade så hemskt mycket för hjälpen...

Hej, föresten!

Nu var det verkligen längesedan jag skrev. Det har varit mycket med jobb, och framför allt mycket med den senaste händelsen jag skrev om innan denna, då jag blev attackerad. Den har fått uppmärksamhet i media och det har varit mycket fram och tillbaka och efter det. Så hade vi en händelse till senare i december där en gäst gav sig på en ordningsvakt och där gästen sedan sitter och "gråter ut" i media över den omilda behandlingen h*n utsatts för. Så kan det gå om man ger sig på en ordningsvakt. Jaja... Våldsamt motstånd och våld mot tjänsteman.

Det känns som att de senaste arbetspassen (efter nyår) så har alltid någon människa fått åka polisbil innan kvällen varit slut. Det har varit slagsmål, fylla och allmänt stök vartenda pass.

Nu måste jag dock sova lite, och nästa gång är det dags att berätta ett par exempel på händelser som skett sista tiden!

Må väl!

Herr Ordningsvakt på skadeplatsen, kort innan vi lämnade.

Hej!

Ber om ursäkt att jag inte skrivit på länge. Det har hänt en del på dom senaste passen, men den mest anmärkningsvärda historian som jag tänkte börja skriva om följer här. Det är delar av min minnesanteckning uppblandat med lite fritext.

Jag och kollegorna håller på och tömmer våran arbetsplats (ett hotell) festlokaler på julbordsgäster vid stängning. Vi har låst dörren så att det bara är möjligt att gå ut, ej in, för att slippa få in gäster i lobbyn när det är stängt. En person (senare identifierad som XXXXXX, X) knackar på rutan. Han har redan tagit sin jacka och gått ut. Vi öppnar dörren och X förklarar att han vill in igen för att prata med någon i sin familj. Vi förklarar att vi har stängt och att vi håller på och ta ut de sista gästerna nu och att alla kommer komma ut igenom den dörren där han står alldeles strax. Han behöver således bara vänta kvar där han är så kommer hans familj snart att komma ut till honom.

Vi stänger dörren och då börjar X - som uppenbarligen har svårigheter att förstå vad vi just förklarade - gå runt och banka på de stora glasrutorna som finns i anslutning till entren på hotellet. Han bankar väldigt hårt och vi är stundvis oroliga för att rutorna ska gå sönder.
Vi öppnar igen dörren och förklarar som innan att alla är på väg ut och han får vänta på utsidan. X blir då aggressiv och börjar högljutt klargöra att han ska in till sin familj. Han försöker forcera sig förbi mig och kollega 2 och tränga sig i lokalen, flera gånger under diskussionen. Han uppmanas åtminstone 5 gånger att flytta sig ifrån dörren så att vi kan stänga den. Vilket han inte gör. När X en sista gång försöker forcera sig förbi mig och kollegan knuffar jag honom i bröstet bakåt så att han flyttas ur dörrens svängradie så att denna går att stänga.

Samtidigt som vi stänger dörren uppfattar jag rörelse i ögonvrån, det är ZZZZZZZ (Z) som skriker någonting i stil med "Vad fan gör ni med min bror?" samtidigt som han börjar slita och dra i mig bakifrån.
Det uppstår snabbt tumult i det lilla utrymmet mellan dörrarna i entrén. Jag försöker säkra upp Z mot en ruta vilket misslyckas så först hamnar jag mot rutan och sedan han, och så håller vi på några sekunder innan kollega 2 tar tag i Z vänsterarm och vi för honom med oss in i lobbyn (målet var att gripa honom för våld mot tjänsteman).

BrB kap 17 §1: "Den som med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Det samma skall gälla, om någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit."

Överallt är det nu släkt till T och F som skriker och gapar. Jag och kollega 2 försöker få ned Z på golvet för att belägga honom med handfängsel. Z gör kraftigt motstånd, försöker slita sig loss och vrida sig så att (vad jag uppfattar det som) ska kunna slå mig. I detta läge har kollega 2 dragit sin ASP och utdelar två eller tre slag mot Z lår. I ett skede har även jag dragen ASP på grund av att det är så många som vill fram till oss och lägga sig i som ser väldigt uppretade ut, men jag har inget svängrum och kan inte nyttja den. Z är extremt verbal och fysiskt stökig och jag och Z hamnar på golvet. Kollega 2 har fått släppa för att hålla resten av familjen borta. I denna situation ansluter kollega 3 som får ett bra grepp om Z vänster arm och upp med denna på Z rygg. Första handfängseln åker på under svåra former då Z ursinnigt kämpar emot, kränger med kroppen, skriker, gapar och drar in sin högerhand under sig. En brottningsmatch utbryter och efter flera minuter så får vi på handfängseln på sista handen. När Z väl ligger bojad på golvet på mage släpper kollega 3 för att ta bort lillebror X som nu på något sätt kommit in i lobbyn och håller på att lägga sig i. En brottningsmatch påbörjas mellan kollega 3 och X vid toaletterna som slutar med att X också beläggs med i handfängsel.

Nu är kollega 2 fullt upptagen med att hålla min rygg fri. Uppskattningsvis är det 4-5 personer som försöker ta sig fram till mig. Pappan till X och Z gör "tjurrusningar" mot mig - som i detta läge har fullt upp att hålla ordning på Z - och skriker att han ska ha med sin son därifrån med mera. Z skriker både det ena och det andra när han ligger bojjad på golvet med mig som håller. Han ska "plocka" mig. Att jag är en jävla fitta. Att jag ska ta av honom bojorna "så ska jag få se". Modern är konstant på mig och jag får ett flertal gånger knuffa undan henne. Två gäster hjälper till och håller undan pappan som gapar, skriker och konstant försöker nå fram till mig på golvet för att ta med sin son därifrån. Situationen är kaotisk och jag känner mig fruktansvärt utsatt och hoppas innerligt att kollega 2 kan hålla undan de andra. Fadern blev senare anmäld för främjande av flykt:

BrB kap 17 §12: "Hjälper man den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös eller främjar man, efter det han avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst ett år."

Medan jag försöker hålla Z på golvet så får jag upp telefonen och lyckas ringa 112 (enligt min telefon ringde jag 112 exakt 02:00) och meddelar att vi behöver hjälp av polisen omedelbart. Det gapas och skriks runt omkring mig och situationen är mycket stressande. Medan jag ringer krånglar även Z under mig och det är väldigt jobbigt att hålla fast honom.
Kollega 3 och X har ny flyttat sig till en trappa där X nu sitter ned. Han verkar ha lugnat sig rejält och någonstans vid denna tidpunkt bojas han av. Får nu även reda på att ägaren till hotellet samt en ur personalen ringt 112 flera gånger också.

Efter ytterligare ett par minuter på golvet så börjar nu Z snurra runt och vrida sig / kasta med kroppen under mig. Han sparkar mig på innanlåret mindre än en decimeter ifrån skrevet. Han sparkar mig på sidan av vänster knä samt på vänster lår. Han är knappt kontrollerbar, trots att han är belagd med handfängsel. Jag tvingas lägga mycket tyngd på Z ben i mina försöka att kontrollera honom.
Lite senare börjar Z - som nu ligger på rygg, bojad med händerna under sig - klaga på att han har svårt att andas. Inget tryck från min sida över Z bröstkorg vid detta tillfälle. Det får man stenhårt inpräntat i sig under utbildningen. För mycket tyngd över någons bröstkorg kan förhindra deras andning och leda till lägesbetingad syrgasbrist, något som med ett finare ord kallas för positionsasfyxi. I ett försök att ge Z en bekvämare situation sätter jag honom upp med ryggen mot väggen under vilkor att han lugnar sig. På detta gapar Z mig rakt i ansiktet att "jag är ju lugn för helvete din jävla fitta!" men jag sätter han upp ändå (big mistake!).
Hans flickvän ger honom lite vatten och efter detta så märker jag hur han samlar kraft och sedan lägger han sig självmant ned på sidan och sparkar med benen igen. Då bestämmer jag mig för att ställa honom upp, vilket sker under omständiga motvilliga former från hans sida. Han står med ansiktet mot väggen (i ett hörn) och jag får lägga hela min kroppstyngd bakom för att hålla honom där. Modern samt flickvännen till Z är åter igen på mig och skriker och gapar. Z försöker vrida sig loss. Såhär håller det på ända tills polisen kommer.

Myndigheten anlände ca 02:21 (detta skedde i en kranskommun) och Z togs i förvar av den första patrullen. Situationen lugnar sig snabbt. De ungefär 20 minutrarna var några av de längsta jag upplevt sedan jag började jobba som ordningsvakt.

Vi blev kvar i över en timme på platsen. Två oberoende åskådare anmällde sig som vittnen och berättade om hur familjen uppträtt mot mig och mina kollegor. Vi OV fick ju naturligtvis lämna varsin redogörelse om vad som hänt med. Z anmäldes för våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Pappan är anmäld för främjande av flykt. När vi äntligen är klara med alla rapporter etc så ska vi åka hem.

Jag och kollega 3 är nästan i våran hemstad då vi träffar på en trafikolycka som vi stannar vid, där finns även polispatrullen som just tog våra anmälningar och vittnesmål. Vi kliver ut och tar på latexhandskarna och frågar om dom vill ha hjälp, vilket dom tacksamt tar emot. Vi stannade som tredje bil och det var ingen vacker syn (detta kommer jag skriva mer om i nästa inlägg).

Nåväl. Ibland är det lugnt ett långt tag, och sedan... BAM!... Så händer något helt plötsligt. Det har varit skriverier i lite tidningar om händelsen. Kollegan är anmäld av någon i familjen för slagen han utdelade med ASPen mot den gripne Z, då denna gick bananas i hotellfoaljén. Jag anser att vi har torrt på benen inför kommande rättegång. Mina skador (hemska blåmärken där jag blev sparkad etc) på bland annat ben, knä och arm samt en sårskada med svullnad på höger hand, är journalförda, fotograferade, mätta med måttband etc på AVC morgonen efter. Dessa kommer polisen begära ut och de kommer användas som bevis i rättegången. Jag har inget problem alls att erkänna att det gör jävligt ont att bli sparkad, samt att situationen var sådan att jag kände rädsla för min egen säkerhet.

Som många av er vet vid det här laget som läser här så är den som belägger en person med handfängsel ansvarig för att personen ej trillar och gör illa sig etc (värnlöst tillstånd, man känner sig VÄLDIGT utelämnad när man inte kan använda sina armar!). Hur mycket jag än ville hjälpa kollegan att hålla de andra borta, eller se till att den andra bojningen gick bra, så kan jag inte släppa den gripne jag står med. Jag var orolig för mina kollegor, som stundvis befann sig utom synhåll. Två dagar efter händelsen hade en muskel på min ena underarm - som gjort ont sedan ingripandet - svullnat upp till den grad att jag inte med den armen kunde lyfta en stekpanna när jag lagade mat.

Det ska bli intressant att höra vad tingsrätten säger. Jag välkomnar rättegången med öppna armar!

Nu ska jag dock sova. Skriver mer om olyckan vi stannade vid nästa gång!

God fortsättning.

Det har hänt några småsaker sådär, men jag har lite brist på motivation att skriva just nu. Det är väldigt mycket jobb denna månaden jämt. Julbord, julfester hit och dit. Jag ska försöka skriva någonting snart nu.

Until then...