ORDNINGSVAKT

Hej!

Ber om ursäkt att jag inte skrivit på länge. Det har hänt en del på dom senaste passen, men den mest anmärkningsvärda historian som jag tänkte börja skriva om följer här. Det är delar av min minnesanteckning uppblandat med lite fritext.

Jag och kollegorna håller på och tömmer våran arbetsplats (ett hotell) festlokaler på julbordsgäster vid stängning. Vi har låst dörren så att det bara är möjligt att gå ut, ej in, för att slippa få in gäster i lobbyn när det är stängt. En person (senare identifierad som XXXXXX, X) knackar på rutan. Han har redan tagit sin jacka och gått ut. Vi öppnar dörren och X förklarar att han vill in igen för att prata med någon i sin familj. Vi förklarar att vi har stängt och att vi håller på och ta ut de sista gästerna nu och att alla kommer komma ut igenom den dörren där han står alldeles strax. Han behöver således bara vänta kvar där han är så kommer hans familj snart att komma ut till honom.

Vi stänger dörren och då börjar X - som uppenbarligen har svårigheter att förstå vad vi just förklarade - gå runt och banka på de stora glasrutorna som finns i anslutning till entren på hotellet. Han bankar väldigt hårt och vi är stundvis oroliga för att rutorna ska gå sönder.
Vi öppnar igen dörren och förklarar som innan att alla är på väg ut och han får vänta på utsidan. X blir då aggressiv och börjar högljutt klargöra att han ska in till sin familj. Han försöker forcera sig förbi mig och kollega 2 och tränga sig i lokalen, flera gånger under diskussionen. Han uppmanas åtminstone 5 gånger att flytta sig ifrån dörren så att vi kan stänga den. Vilket han inte gör. När X en sista gång försöker forcera sig förbi mig och kollegan knuffar jag honom i bröstet bakåt så att han flyttas ur dörrens svängradie så att denna går att stänga.

Samtidigt som vi stänger dörren uppfattar jag rörelse i ögonvrån, det är ZZZZZZZ (Z) som skriker någonting i stil med "Vad fan gör ni med min bror?" samtidigt som han börjar slita och dra i mig bakifrån.
Det uppstår snabbt tumult i det lilla utrymmet mellan dörrarna i entrén. Jag försöker säkra upp Z mot en ruta vilket misslyckas så först hamnar jag mot rutan och sedan han, och så håller vi på några sekunder innan kollega 2 tar tag i Z vänsterarm och vi för honom med oss in i lobbyn (målet var att gripa honom för våld mot tjänsteman).

BrB kap 17 §1: "Den som med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Det samma skall gälla, om någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort eller underlåtit."

Överallt är det nu släkt till T och F som skriker och gapar. Jag och kollega 2 försöker få ned Z på golvet för att belägga honom med handfängsel. Z gör kraftigt motstånd, försöker slita sig loss och vrida sig så att (vad jag uppfattar det som) ska kunna slå mig. I detta läge har kollega 2 dragit sin ASP och utdelar två eller tre slag mot Z lår. I ett skede har även jag dragen ASP på grund av att det är så många som vill fram till oss och lägga sig i som ser väldigt uppretade ut, men jag har inget svängrum och kan inte nyttja den. Z är extremt verbal och fysiskt stökig och jag och Z hamnar på golvet. Kollega 2 har fått släppa för att hålla resten av familjen borta. I denna situation ansluter kollega 3 som får ett bra grepp om Z vänster arm och upp med denna på Z rygg. Första handfängseln åker på under svåra former då Z ursinnigt kämpar emot, kränger med kroppen, skriker, gapar och drar in sin högerhand under sig. En brottningsmatch utbryter och efter flera minuter så får vi på handfängseln på sista handen. När Z väl ligger bojad på golvet på mage släpper kollega 3 för att ta bort lillebror X som nu på något sätt kommit in i lobbyn och håller på att lägga sig i. En brottningsmatch påbörjas mellan kollega 3 och X vid toaletterna som slutar med att X också beläggs med i handfängsel.

Nu är kollega 2 fullt upptagen med att hålla min rygg fri. Uppskattningsvis är det 4-5 personer som försöker ta sig fram till mig. Pappan till X och Z gör "tjurrusningar" mot mig - som i detta läge har fullt upp att hålla ordning på Z - och skriker att han ska ha med sin son därifrån med mera. Z skriker både det ena och det andra när han ligger bojjad på golvet med mig som håller. Han ska "plocka" mig. Att jag är en jävla fitta. Att jag ska ta av honom bojorna "så ska jag få se". Modern är konstant på mig och jag får ett flertal gånger knuffa undan henne. Två gäster hjälper till och håller undan pappan som gapar, skriker och konstant försöker nå fram till mig på golvet för att ta med sin son därifrån. Situationen är kaotisk och jag känner mig fruktansvärt utsatt och hoppas innerligt att kollega 2 kan hålla undan de andra. Fadern blev senare anmäld för främjande av flykt:

BrB kap 17 §12: "Hjälper man den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös eller främjar man, efter det han avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst ett år."

Medan jag försöker hålla Z på golvet så får jag upp telefonen och lyckas ringa 112 (enligt min telefon ringde jag 112 exakt 02:00) och meddelar att vi behöver hjälp av polisen omedelbart. Det gapas och skriks runt omkring mig och situationen är mycket stressande. Medan jag ringer krånglar även Z under mig och det är väldigt jobbigt att hålla fast honom.
Kollega 3 och X har ny flyttat sig till en trappa där X nu sitter ned. Han verkar ha lugnat sig rejält och någonstans vid denna tidpunkt bojas han av. Får nu även reda på att ägaren till hotellet samt en ur personalen ringt 112 flera gånger också.

Efter ytterligare ett par minuter på golvet så börjar nu Z snurra runt och vrida sig / kasta med kroppen under mig. Han sparkar mig på innanlåret mindre än en decimeter ifrån skrevet. Han sparkar mig på sidan av vänster knä samt på vänster lår. Han är knappt kontrollerbar, trots att han är belagd med handfängsel. Jag tvingas lägga mycket tyngd på Z ben i mina försöka att kontrollera honom.
Lite senare börjar Z - som nu ligger på rygg, bojad med händerna under sig - klaga på att han har svårt att andas. Inget tryck från min sida över Z bröstkorg vid detta tillfälle. Det får man stenhårt inpräntat i sig under utbildningen. För mycket tyngd över någons bröstkorg kan förhindra deras andning och leda till lägesbetingad syrgasbrist, något som med ett finare ord kallas för positionsasfyxi. I ett försök att ge Z en bekvämare situation sätter jag honom upp med ryggen mot väggen under vilkor att han lugnar sig. På detta gapar Z mig rakt i ansiktet att "jag är ju lugn för helvete din jävla fitta!" men jag sätter han upp ändå (big mistake!).
Hans flickvän ger honom lite vatten och efter detta så märker jag hur han samlar kraft och sedan lägger han sig självmant ned på sidan och sparkar med benen igen. Då bestämmer jag mig för att ställa honom upp, vilket sker under omständiga motvilliga former från hans sida. Han står med ansiktet mot väggen (i ett hörn) och jag får lägga hela min kroppstyngd bakom för att hålla honom där. Modern samt flickvännen till Z är åter igen på mig och skriker och gapar. Z försöker vrida sig loss. Såhär håller det på ända tills polisen kommer.

Myndigheten anlände ca 02:21 (detta skedde i en kranskommun) och Z togs i förvar av den första patrullen. Situationen lugnar sig snabbt. De ungefär 20 minutrarna var några av de längsta jag upplevt sedan jag började jobba som ordningsvakt.

Vi blev kvar i över en timme på platsen. Två oberoende åskådare anmällde sig som vittnen och berättade om hur familjen uppträtt mot mig och mina kollegor. Vi OV fick ju naturligtvis lämna varsin redogörelse om vad som hänt med. Z anmäldes för våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Pappan är anmäld för främjande av flykt. När vi äntligen är klara med alla rapporter etc så ska vi åka hem.

Jag och kollega 3 är nästan i våran hemstad då vi träffar på en trafikolycka som vi stannar vid, där finns även polispatrullen som just tog våra anmälningar och vittnesmål. Vi kliver ut och tar på latexhandskarna och frågar om dom vill ha hjälp, vilket dom tacksamt tar emot. Vi stannade som tredje bil och det var ingen vacker syn (detta kommer jag skriva mer om i nästa inlägg).

Nåväl. Ibland är det lugnt ett långt tag, och sedan... BAM!... Så händer något helt plötsligt. Det har varit skriverier i lite tidningar om händelsen. Kollegan är anmäld av någon i familjen för slagen han utdelade med ASPen mot den gripne Z, då denna gick bananas i hotellfoaljén. Jag anser att vi har torrt på benen inför kommande rättegång. Mina skador (hemska blåmärken där jag blev sparkad etc) på bland annat ben, knä och arm samt en sårskada med svullnad på höger hand, är journalförda, fotograferade, mätta med måttband etc på AVC morgonen efter. Dessa kommer polisen begära ut och de kommer användas som bevis i rättegången. Jag har inget problem alls att erkänna att det gör jävligt ont att bli sparkad, samt att situationen var sådan att jag kände rädsla för min egen säkerhet.

Som många av er vet vid det här laget som läser här så är den som belägger en person med handfängsel ansvarig för att personen ej trillar och gör illa sig etc (värnlöst tillstånd, man känner sig VÄLDIGT utelämnad när man inte kan använda sina armar!). Hur mycket jag än ville hjälpa kollegan att hålla de andra borta, eller se till att den andra bojningen gick bra, så kan jag inte släppa den gripne jag står med. Jag var orolig för mina kollegor, som stundvis befann sig utom synhåll. Två dagar efter händelsen hade en muskel på min ena underarm - som gjort ont sedan ingripandet - svullnat upp till den grad att jag inte med den armen kunde lyfta en stekpanna när jag lagade mat.

Det ska bli intressant att höra vad tingsrätten säger. Jag välkomnar rättegången med öppna armar!

Nu ska jag dock sova. Skriver mer om olyckan vi stannade vid nästa gång!

God fortsättning.

Det har hänt några småsaker sådär, men jag har lite brist på motivation att skriva just nu. Det är väldigt mycket jobb denna månaden jämt. Julbord, julfester hit och dit. Jag ska försöka skriva någonting snart nu.

Until then...

Hej igen.

För ett par veckor sedan så arbetade jag på krogen, då min kollega ropar på radio att en kvinna har fått en flaska slagen i ansiktet och att han skickar ned henne till mig så att hon kan få hjälp. Han ska stanna kvar på våning två och försöka ta reda på vem det var som gjorde det. Han stod med ryggen mot precis när det hände.

Ned för trappan till garderoben kommer en yngre tjej som blöder kraftigt ifrån huvudet. Jag erbjuder henne ett första förband, vilket hon nekar. Hon säger hela tiden att hon vill "hem till mamma" och verkar inte ha förstått att hon blöder. Hon droppar över hela stället. Jag kan nästan se hur det sipprar blod från åtminstone ett elakt skärsår i höjd med hårfästet ovanför höger tinning. Jag säger att jag tycker hon ska sätta sig ned men det vill hon inte. Hon får sin jacka och går ut genom entrén. Hon stannar till i två eller tre sekunder, tar två vacklande steg och tuppar sedan av (blodtrycksfall, kanske) och faller som en säck potatis rakt ned i backen. Hon är avsvimmar länge nog att jag hinner få fram telefonen och börja ringa 112. Under mitt samtal med larmoperatören på SOS så vaknar kvinnan till. Hennes pojkvän och pojkvännens bror har kommit ikapp och sitter med henne på marken. Hon inser hur mycket hon blöder och blir smått hysteriskt. Det märks att hon är chockad, frågar efter mamma hela tiden.
Hon nekar igen att ta emot ett första förband att hålla mit den skadade sidan av ansiktet (hon påminner nu lite om Stephen Kings Carrie, den berömda nedblodade kvinnan på filmomslaget). SOS rullar även en blåvit åt vårat håll så det dröjjer inte länge så kommer både en ambulans och en, två nej TRE polisfordon och området fylls snabbt av gulvästade poliser och en och annan orangeväst (polishögskolan / polisutbildning, typ studiebesök). Pojkvännens broder säger att han vet exakt vem som gjorde det och säger att han kan peka ut HENNE. Ovanligt med att kvinnor slåss på det sättet, men det händer. Polisen ber mig följa med dom in och så ska killen får peka ut GM, vilket han gör. Vi tågar igenom krogen och kommer fram till en bänk på terassen där det sitter en tjej och röker. Vi ber henne följa med och jag frågar om hon vet vad det gäller. Hon svarar kort "Ja".

Väl på utsidan så erkänner tjejen (GM) rakt av. Hennes version är väl i princip samma som tjejens som nu ligger i en ambulans på väg mot AVC med skärskador i halva ansiktet. Min summering direkt efter att ha pratat med målsägaren innan ambulans och polismyndighet kom till platsen har jag framför mig nu och på den står det:

"De två inblandade råkade stöta ihop med varandra på dansgolvet när MÄ försökte gå ta sig ut på terassen och då blev GM irriterad och puttade först till MÄ och tog sedan en flaska som stod på ett bord i anslutning till platsen och utdelade ett slag i ansiktet på MÄ med denna så att flaskan gick i 3 bitar, vilket orsakade smärta, svår huvudvärkt, kort medvetandeförlust samt skärskador i ansiktet på MÄ."

Kvinnan identifieras med hjälp av ID och en anmälan om Misshandel skrivs på plats.

BrB Kap 3 §5: "Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader." Lag (1998:393)

Vi nekar därefter GM återinträde på krogen med hjälp av PL§13:

Polislagen §13: "Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas"

Resten av kvällen gick lugnt och städat till och jag tänkte väl inte så jättemycket mer på det, förrutom hur mycket det stör mig när det meningslösa våldet kryper fram.

Så... Då undrar ni naturligtvis: Hur sjutton kan det finnas någon form av positiv upplevelse i allt detta? Det var ju faktiskt det du lovade att skriva om?

Jo, för det ska jag berätta nu. En och en halv vecka efter händelsen så får jag ett meddelande från en person jag inte känner igen på ett stort internationellt internet-community. Det är tjejen som letat upp mig där (var inte lätt att känna igen henne utan allt blod ansiktet), trots att hon inte visste mitt namn eller egentligen någonting om mig.
Hon skriver för att tacka för all hjälp hon fick när hon blev misshandlad. Hon berättar att mitt sätt att agera - framför allt mitt lugn - trots att det för henne var en väldigt traumatisk upplevelse, gjorde att hon upplevde att hon var i goda händer och att hon inte behövde oroa sig alls lika mycket. Att jag hade stannat kvar hos henne ända till ambulanspersonalen kom tyckte hon var väldigt snällt.
Efter hon hade åkt iväg med ambulansen hade pojkvännen fixat så att mamman kom till akuten och att läkaren hade sagt att det var bara ett av såren som egentligen löpte stor risk att bli ett riktigt ärr av och det satt precis vid hårfästet så det skulle inte synas ändå, även om det blev ett.

Jag behöver väl knappast förklara att jag blev väldigt varm inombords av att få ett så personligt tack skickat till mig. För en gångs skull träffar man på människor i sitt arbete som tycker att man gör ett fantastiskt jobb.

Sådant gör att jag går till jobbet med ett leende. Vi ordningsvakter träffar ofta människor som befinner sig i oroliga eller traumatiska situationer. Det är viktigt att inte glömma bort vilket intryck vårat agerande faktiskt ger på en plats och i en situation där vi kliver in och styr och ställer.

Detta påminner mig om en föreläsning jag var på tidigare idag. Föreläsaren, som var en man som har fil.kand i retorik, sade att "Ett varumärke blir aldrig starkare än dess medarbetares handlingar och beteenden". Om man nu väljer att se på ordningsvaktsbrickan som ett varumärke (vilket jag tycker att man på sätt och vis kan göra) så inser jag att mitt förakt mot kollegor som går till jobbet med attityden "brottas du om det blir något, jag orkar inte idag" eller de som bara står med näsan i mobiltelefonen hela kvällen i dörren och snäser åt gästerna som frågar vad klockan är eller vart toaletten finns, bara ökar och ökar.

Har man inte som ambition att hjälpa människor, och inser att vara ordningsvakt är ett serviceyrke med myndighetsbefogenheter (inte tvärt om), så har man fel jobb och bör säga upp sig.

Nu är det dags för mig att ägna resten av kvällen åt en bra bok eller någon annan form av helnajs avkoppling.

Ta hand om er, och glöm inte att kommentera om det är någonting ni undrar över eller vill ha sagt! Jag försöker svara på alla inlägg.

Hello hello...

Inte skrivit på ett tag, nä... Har ett par historier att bjuda på, men inget speciellt nytt eller revolutionerande. Skriver av mig lite så får ni sparka på mig i kommentarerna sedan om ni tycker det är ett kasst inlägg.

Hade en LOB i helgen som jag tyckte rätt synd om, egentligen.
Kille som precis fyllt 18, första gången på krogen. Blir totalt pelikanfull och kommer utramlandes ihop med en kompis genom dörren förbi mig och kollegan. Han kan knappt stå ens när han lutar sig emot en vägg. Jag förklarar för honom att han är för full för att komma in igen, och det förstår han mycket väl. Han säger att han tappat bort sin garderobsbricka och hans kompis går in för att leta efter den. Utan att finna den. Grabben har vid det här laget trillat ett par gånger, så jag vänder på honom så att han har en mur i maghöjd som han kan luta sig över. Inte ens så lyckas han hålla sig stående. Hans kamrat återvänder utan jacka, har inte hittat brickan. Vi skickar in honom att beskriva jackan i garderoben men den finns inte kvar. Antagligen har någon tagit garderobskvittot om dom hittat det och plockat ut grabbens jacka.

Det är inte precis alls varmt ute och jag frågar killen hur han tänkt komma hem. Då kryper det fram att han bor på en liten ort som är förhållandevis långt bort, fem eller sex mil bort. Han har ingen jacka, inga pengar till buss / taxi och är totalt dyngrak.
Förklarar lugnt och sansat att jag inte kan släppa iväg honom i det tillståndet han är då jag är orolig över att han inte kan ta hand om sig själv. Får ett hickande och en tom blick tillbaka. Lyset tänt. Ingen hemma. Faller nästan igen... Håller killen upprätt mot muren och ringer LKC som svarar rätt snabbt för att vara lördagkväll och förklarar att vi har en LOB.

(Lag (1976:511) om omhändertagande av berusade personer 1 §: "Den som anträffas så berusad av alkoholdrycker eller annat berusningsmedel att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller för någon annan får omhändertas av en polisman."

De lovar att skicka en bil omgående. Under tiden som vi står och väntar så förklarar jag för killen vad som kommer hända. Han sluddrar fram ett svagt tack för att vi bryr oss om honom (verkar vara världens snällaste kille) och säger nu att mamma kanske kan hämta honom. Han verkar lite rädd för arresten. Försöker förklara sakligt och lugnt vad som kommer hända. Förklarar att det kan hända att man dricker för mycket, speciellt i början, och enda anledning till varför situationen har uppstått med polis och allting, är för att jag är orolig för hans skull. Han säger att han förstår.

När myndigheten anländer till platsen förklarar jag läget och att mamma kanske kan hämta men att den informationen inte kom fram förens efter jag ringt. Polisen ringer till killens mamma som inte kan komma då hon själv är på fest på en ort ännu längre bort. Killen tar ett par extremt vacklande osäkra steg och då förklarar polismannen läget för mamman i telefon och lägger på. De fångar upp killen strax innan han skulle slagit i asfalten som en plastpåse med grönsakssoppa och mer eller mindre bär iväg honom till bilen. Killens jacka återfann vi aldrig, men jag undrar vad han tyckte om sitt första krogbesök... Hoppas vi inte skrämde bort honom för evig framtid.

Nästa LOB - samma kväll - var en ganska hårdhudad kille i tjugoårsåldern.
Personen blev avlägsnad från krogen av min kollega p.g.a sin berusningsgrad som var påtaglig. Detta var nog runt 23-tiden skulle jag tro. Alltså tidigt på kvällen. Han vinglar iväg en stund men helt plötsligt så står han längst fram i kön istället. Vi förklarar för honom att det vore nog bättre om han gick hem istället. Han rycker på axlarna och går iväg. För att senare dyka upp längst fram i kön igen.
Så håller det på under kvällen och efter ett tag försvinner han "på riktigt" för en stund och när han kommer tillbaka, cirka en kvart innan stängning är han mer berusad än tidigare. Han står med händerna i fickorna och lutar sig mot ett staket. Han verkar ha somnat och vi ska gå fram och väcka honom när han faller. Vi hinner inte fram. Han liksom glider rakt åt sidan och vänder sig i fallet så han faller framstupa. Fortfarande med händerna i fickorna.
Med ett ljud som påminner om när man slår ett basebollträ i asfalt så kör han en klockren vad som i det militära kallas "på pannan ställ". Och står kvar så. Fortfarande sovandes. Händerna är som poppnitade i fickorna på honom.  Vi går fram och kollar om han överlevde och en sjuksköterska som är på plats som besökare som står utanför och pratar med oss vid händelsen kikar lite på killen - att han andas och så, vilket han gör. Han snarkar ljudligt och det bubblar ur munnen på honom. Vi försöker väcka honom men får ingen reaktion alls.
Samtal två för kvällen till LKC och meddelar att då var det dags igen. En LOB till och vips så är det en bil på väg. Myndigheten anländer snabbt och jag som stått kvar med killen och försökt prata lite med honom och en kvinnlig polis får upp honom på fötter. Killen har absolut noll i initiativförmåga när det kommer till att stå själv. Vi gnuggar bröstben och trycker bakom örat och efter ett par lösa örfilar och tryck på olika "aj aj-punkter" så vaknar han till lite. Konversationen löd enligt följande (P = Polis, O = Jag, L = Killen):
P: "Hej det här är polisen, hur mår du?"
L: *Mummel mummel* "Urghhh...."
O: "Hur mycket har du druckit ikväll?"
L: "Med min flickvän"
Polisen tittar på mig och säger "Jaha, det är på DEN nivån?". Jag nickar menande och konversationen fortsätter:
P: "Hur gammal är du?"
L: *Sluddrar nästan ohörbart* "Fyra och ett halvt"
O: "Vart bor du då?"
L: *Hickar* "Näää...."
P: "Jahaaaa, men dååååsååå. Om du kommer med bort hit till bilen så ska vi hjälpa dig. Här kan du ju inte ligga hela natten förstår du..."

Polis två ansluter och tar över mitt grepp och jag hjälper till att flytta undan folk så att dom kan ta sig till bilen. Krogen har nu stängt och mycket av gästerna står på utsidan och röker och ska gå hem. Dom praktiskt taget släpar killen i transportgrepp till bilen och efter en snabb visitation visas han in i baksätet.

Ta nu en okvalificerad gissning på vad som händer härnäst? Japp... KOMPISARNA! Dessa människor som inte tog med killen hem när han blev för full utan lät honom gå iväg själv. Som varken frågat efter honom under hela kvällen eller försökte hjälpa till eller gjorde sig kända när killen stod på pannan i gatstenen, kommer springandes.
- "Ey, vad fan gör ni med våran kompis, släpp honom för faaaan, han har inte gjort nå'!" De försöker tränga sig fram till polisbilen förbi mig men jag såg dom komma och håller dom tillbaka.

Svaret blir standard: "Är ni snälla och backar fem meter här grabbar och ger oss lite utrymme att arbeta. Eran kamrat kan tyvärr inte ta hand om sig själv på grund av att han är helt aprak, så nu tar vi hand om honom åt er!"

En kille lackar ur för han är tydligen utsedd chaufför (verkade till och med nykter) och tycker att "...vi kan ju köra honom hem. Så var det ju tänkt hela tiden". Förklarade att nu blev det som det blev och att dom får hämta honom vid utsläppet på arresten istället runt sju eller åtta på morgonen. Dom försökte en gång till ta sig fram till bilen och en kille rycker lite i handtaget till dörren på polisbilen men blir ivägknuffad av en bestämd polis. Sedan hoppar de två in i bilen, en bak med LOBen och en kör, och lämnar platsen. Kompisarna drog kort efter. Åt andra håller. Var nog inte snack om att stanna och hjälpa kompisen komma hem sedan. Vilken enastående kamratanda!

Istället för att skriva ett jättelångt inlägg kommer jag skriva ett till här alldeles strax nu. Har en liten solskenshistoria att berätta. Saker i vardagen som gör att jag tycker att vaktjobbet verkligen ger mig någonting. Kommer inom kort här på bloggen! Håll till godo...

Vi ses i nästa inlägg!

Så har lite av förvåningen och ilskan över utgången i rättegången lagt sig och det är dags att skriva ännu ett inlägg här på bloggen.
Jag läser ofta i kommentarer postade av er, kära besökare, och i andra bloggar och deras kommentarer, att straffen för brott mot t.ex. liv och hälsa samt mot myndighetspersonal / tjänstemän är alldeles för låga. Jag tänkte att vi skulle kika på det där lite idag, och så kommer jag ge lite av min syn på det hela. Först börjar vi med att fastställa vad en tjänsteman är när vi talar om sådana här i denna bloggen.

Tjänstemannaskydd har i Sverige vissa yrkesutövare. Detta innebär att den som hotar eller misshandlar dem i deras tjänst, eller som hämnd för handling i deras tjänst, gör sig skyldig till hot mot tjänsteman eller våld mot tjänsteman. Några yrken som åtnjuter tjänstemannaskydd är poliser, ordningsvakter, väktare, taxichaufförer, trafiktjänstemän (exempelvis tågvärdar, biljettkontrollanter och busschaufförer) och socialarbetare. (Källa: Wikipedia)

Nu när vi vet vad en tjänsteman ÄR, så läser vi följande i Sveriges Rikes Lag:

BRB 17 KAP §1: "Den som med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader."

Så säger lagen angående påföljden för att bruka våld mot en tjänsteman. Som ni kan se så är det ganska kännbara straff! Att bruka sådant våld som den åtalade gjorde i detta fallet är klockrent våld mot tj.man. Att sparka dig i ansiktet så du däckar av är misshandel. Det borde inte gå att förklara det på något annat sätt, eller hur? Innan vi går vidare nu så ska vi se på en annan viktig brottsrubricering i detta fallet:

BRB KAP 17 §4: "Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra någon i hans myndighetsutövning, dömes för våldsamt motstånd till böter eller fängelse i högst sex månader."

Kort sagt, du slåss inte för att komma loss men du åtlyder heller inte t.ex. ett avlägsnande utan håller dig fast i inredningen, vrider dig som en mask när du ska bli handfängslad etc. Hänger ni med, so far? Det blir mycket text och mycket fakta nu här ett tag!

Nu ska ni få höra vad som sades på rättegången och hur de resonerade. Ibland känns det verkligen som att man slavar med att upprätthålla ordning för ett rättssystem som skiter totalt i sina förvaltare...

När jag kom in i rättssalen så hade min kollega, målsägaren, redan fått vittna, och jag fick frågor om hur förfarandet kring gripandet av den åtalade gick till den där kalla snöslaskiga kvällen den fjärde januari i år. Förklarar vad som hände så som jag kommer ihåg det och får frågor om hur jag var klädd (se inflikad bild nedan) och om även frågan:

Ordföranden: "När du brukar våld för att få ned XXXXXXX på marken, finns det någon chans att detta våld är smärtsamt för XXXXXXX?"

Jag: "De tekniker vi använder, bland annat den som användes vid detta tillfället, är framtagen för att orsaka så lite skada som möjligt, men samtidigt ge oss möjlighet att kontrollerasituationen. Men ju mer motstånd man gör, ju ondare gör det."

Försökte förmedla min bild av det hela rakt av och även den ökade känsla av hot som helt plötsligt infinner sig när jag inser att det bara är jag som brottas efter nedläggningen och att kollegan är ute ur matchen. Flertalet av frågorna hade - som jag upplever det - ett fokus på hur den åtalade på olika sätt kunde tänkats ha orsakats smärta av ingripandet. Kände mest för att säga "Det var inte riktigt läge att prata snällt, han borde vara glad att han kom ur det utan frakturer" men det var inte riktigt läge så det var bara att bita sig i tungan.

Innan jag kom in i rättssalen så hade en åtalade (enl. vad jag förstår det som) själv ERKÄNNT att han motsatte sig att bli gripen då han: "inte tyckte det fanns grund för det" slut citat. Min och kollegans historia skiljde sig på en punkt, framför allt, och det var om den gripne låg på mage med mig över sig (som jag minns det, jag satt gränsle på honom och höll hans armar i kors över bröstet på honom) eller på rygg och jag satt gränsle över honom då och försökte få på bojjorna. Vilket som, så yttrade sig tingsrätten på följande sätt (har inte domen i handen så detta är fritt ur minnet):
- "Oavsett om den åtalade befann sig på mage eller på rygg så satt <författaren / jag> på honom. Detta medför att XXXXXXX inte rimligtvis kunde se vart han sparkade då <författaren / jag> är en stor kille som vi alla ser (198cm / 107 kilo / min anm)... Uppsåt har alltså saknats och således döms INTE för våld mot tjänsteman". Det är alltså helt okay att göra vad fan man vill, bara man inte ser vad man gör?

Fortsättningsvis så dömdes han för Våldsamt Motstånd. ENBART. Till 50 dagsböter, vilket i hans fall landade på 2500. Släng på 500 till Brottsofferfonden och 500 till något annat som jag inte minns vad det var, och vips, 3500 kronor för hela kalaset. I min åsikt, alldeles sjukt lågt. Han erkände ju att han våldsamt motsatte sig att bli gripen, och rätten godtar hans försök att komma loss (sparkarna i ansiktet). Hur fan går det till? Har det helt plötsligt instiftats någon ny lag som ger envar rätt till nödvärn mot myndighetsperson/tjänsteman som utför tjänsteåtgärd förankrad i lagstöd? Envars nödvärn funkar inte emot Polislagen §10 som tydligt klargör att

PL §10: "En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd.

Känns inte riktigt som om verkligheten och lagtexten matchar varandra här, eller hur? Håll då till godo med nästa snaskiga bit av Tingsrättens "såhär behandlar vi människor med tjänstemannaskydd"-kavalkad.
Under personalia-delen av rättegången där ordföranden läser upp fakta om den åtalade så framkom det bland annat att den åtalade "tidigare" hade missbrukat hash. Detta hade han dock SÅKLART slutat med. Han mådde fantastiskt dåligt av händelsen och har efter det (detta var alltså den fjärde januari) slutat gå ut på krogen helt. Det sistnämda påståendet är intressant och en uppenbar lögn då den åtalade XXXXXXX blev omhändertagen av mig och en kollega i slutet av juli enligt LOB och då var så våldsam (igen) att han fick sättas i handfängsel. Det finns mer förutom det, men vi stannar där.
XXXXXXX hade en arbetsintervju veckan efter rättegången och en frihetsberövande dom skulle ju TOTALT förstöra hans chancer på arbetsmarknaden och ojojoj vad synd det var honom. Det var gråtvals till lip-violinen i säkert flera minuter.

Okay! Om vi tar och stannar här ett ögonblick, precis HÄR!

Känns det som att det finns ett missriktat fokus i den här processen någonstans? Nu är jag inte opartisk, men det känns lite som att fokus borde ligga på varför OFFRET inte förtjänar att bli utsatt brott. Oavsett om det handlar om stöld, misshandel, våldtäkt, tillgrep av fortskaffningsmedel eller andra brott där enskild person blir drabbad (de flesta). Visst har olika Tingsrätter runt om i landet slagit fast att en person som arbetar med myndighetsutövning av denna sort ska "tåla mer" än Svensson på gatan i fråga om hotfulla situationer och våld mot sin person, men när det då väl går över gränsen då tycker jag straffet ska svida ordentligt. Det får ju finnas gränser. Ska min kollega behöva gå till jobbet med en oro över att behöva tolerera att bli knuffad på, spottad på och kallad ett antal olika förnedrande tillmälen varje arbetspass och känna sig maktlös mot dessa människor? Lite skit får man tåla, men f*n heller om man ska behöva tåla att bli sparkad i ansiktet.

Istället väljer TR att lägga fokus på varför den åtalade ska få SÄNKT straff. Detta verkar vara en genomgående trend i rättssverige just nu. Iallafall enligt vad jag hört från andra rättegångar där kollegor runt om i landet närvarat. Man sitter och gullar med skubbet  med saker som:
- "Vad du är duktig, att du har en arbetsintervju nästa veckan! Klart du ska ha sänkt straff!" eller
- "Oj men lilla vän, har du rökt brajj? Och slutat säger du? Klart vi drar av tre månader på straffet! Oj, hamnade vi bara på dagsböter nu? Ja så kan det gå, tihi tihi".

Du blir inte åtalad för våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd för att du står i kulisserna och klappar takten när vakten kommer stövlandes och slumpmässigt får syn på dig. Du är alltid ansvarig för dina handlingar (finns få, väldigt få undantag) och således har du en skuld i allt du gör. Okunskap om lagen är aldrig en ursäkt för att bryta mot den. Offret däremot, kan vara vem som helst. Offret har (ibland) ingen eller mycket liten skuld till din handling alls. Du får inte ge någon på flabben för att han tycker att dina chinos luktar makrill när ni möts i baren.

Det är ingen idé att försöka undvika handfängseln genom att sprattla som en strandad vattenvarelse med två ordningsvakter över sig. Det är ÄNNU mindre en bra idé att sparka en av dom i ansiktet i dina försök att komma loss. Dom kommer inte släppa iväg dig. Att sedan en tingsrätt med verklighetsfrånvända nämndemän sitter och tycker och tänker annorlunda förändrar inte fakta: Du betedde dig som skit och du borde bli straffad därefter i enlighet med lagen. Inte erbjudas en bunt förmildrande omständigheter. Jag tycker frihetsberövning är ett straff som står i proportion till alla brott mot liv och hälsa. Du har klart visat att du inte klarar av att vistas ute bland andra människor och som bevis på detta erbjuds du en avskiljd plats att vistas på tills du har tänkt över det du gjort ordentligt.

För att citera ungdomarna som spelar datorspel nuförtiden och deras "internetspråk": "Try harder, fail moar, QQ, n00b"

Jag skulle skrivit om två andra saker med, men nu har klockan blivit så mycket att det får vänta till nästa inlägg som troligtvis kommer senare i veckan. Ska försöka få lite sömn nu innan det är dags för jobb igen framåt morgonkvisten.