Det är molnfritt, iskallt och en klar stor måne hänger
olycksbådande över den gnistrande asfalten. Blåljusen slungar ut
kaskader av ljus som fastnar i snön, vilken delvis täcker delar av
vägbanan. Den kvinnliga polis som enbart en kvart tidigare tagit
upp mitt vittnesmål kring händelserna som beskrivs i föregående
inlägg, kastar till mig en reflexväst. Det står POLIS på den i
stora bokstäver.
- "Ta på dig den där så du syns" säger hon och fortsätter
"kan ni hjälpa oss att kolla runt lite efter fler skadade och
sedan stoppa trafiken?". Vi svarar jakande, sprider ut oss och
sätter igång. Det är helveteskallt och så tyst att det gör ont i
öronen. Klockan är nästan kvart i fyra på morgonen, och jag och
kollegan har stannat som andra bil vid en singelolycka på vägen hem
från arbetspasset. De första som stannade var polisbilen, de låg
precis framför oss när vi körde in mot stan.
Kvinnan som står mitt på vägbanan längre fram syns knappt. Hon
är chockad och vankar mest av och fram. Vi frågar hur många dom var
i bilen, men jag minns inte svaret (tror i efterhand att det var
fyra). Kollegan sätter kvinnan i våran bil, som är varm och igång.
Han pratar lugnt med henne. Hon gråter och vill ringa sin mamma.
Polisen säger åt henne att vänta.
Jag rör mig bort mot bilen som ligger i diket. Den är illa
tilltygad. Jag ser att batteriet ligger cirka 10 meter framför
bilen, ihop med en handväska och bilstereon (?). Fram till dessa
saker, från bilen, är det sporadiskt röda fläckar i den kritvita
decembersnön. Men det finns inga fotspår dit fram. Jag och en av
poliserna upptäcker i princip samtidigt mannen. Han ligger lite på
sidan, fem till sex meter ifrån bilen. Han har svart kavaj och
jeans. Jag rör mig fram emot honom. Det är glashalt på asfalten,
som om någon lagt en såpad glasskiva under våra fötter. Jag hasar
ned i diket, förbi bilen och fram till patienten. Han är vaken,
hans käkar tuggar lite sporadiskt och blicken irrar. Hans underben
pekar båda åt var sitt håll. Inget av de hållen är sådana man
normalt förväntar sig se underben peka åt. Han skakar kraftigt. Jag
sätter mig på huk ijämte honom:
- "Hej, jag heter XXXXXXXXX. Jag är inte Polis, jag har bara
lånat västen för att synas. Jag jobbar som ordningsvakt. Vi har
ringt efter ambulans så dom är på väg. Hur känner du dig?"
Mannen skakar av köld men jag har ingenting att lägga över
honom. Jag har själv bara underställströja, skyddsväst och kavaj på
mig. Skjortan åkte av efter bråket som utspelat sig blott en och en
halv timme tidigare, då den blev väldigt smutsig (och jag var
genomsvettig). Jag fryser själv så jag skakar, men det tänker jag
inte på just då. Brickan sitter i västkanten, synlig.
- "Tja... Förlåt att vi ställer till det" säger mannen,
han ser inte på mig. Hans näsa är intryckt och han saknar ett par
tänder fram i munnen. Jag inser att blodet framför bilen troligtvis
är hans. Det har skvätt från hans ansikte efter att bilen voltat
och vid det plötsliga stoppet i diket.
- "Äsch" säger jag: "olyckor kan vi alla råka ut
för. Vart har ni varit ikväll då?". Samtidigt som jag talar
med mannen försöker jag snabbt skaffa mig en överblick över hans
skador. Det är uppenbart att han har frakturer på bägge underbenen.
Hans ansikte är illa tilltygat. Något annat kan jag inte se just
då.
Jag får lite overklighetskänslor när jag inser att spåren från
bilen till killen framför mig är de spår som uppstått när han
kravlat sig ur bilens sidoruta med brutna ben eftersom dörren inte
går att öppna. Dock så blir jag förvånad över hur snabbt jag
tränger undan de känslorna och trillar in i ett "totalfokus".
- "Vi har varit på julfest på XXXXXX. Jag har druckit sprit,
alla har druckit utom han som körde. Jag lovar, han har inte
druckit något." Han börjar nästan gråta eller så försöker han
snörvla bort delar av det blod som rinner ur hans ansikte.
- "Du..." jag tänker en stund "tänk inte på det nu,
det där är sådant som löser sig vet du... Nu ska vi se till att du
och dina kompisar får hjälp. De andra mår fysiskt okay och sitter i
bilar och väntar på ambulanserna. Jag kommer stanna här med dig nu
tills dom kommer, är det något speciellt du vill att jag
gör?"
Just då - av någon anledning - inser jag hur fruktansvärt ont
personen framför mig måste ha.
- "Ring min mamma, och berätta vad som hänt" han
försöker sträcka sig till en ficka i kavajen men grinar illa och
låter bli "och du... flytta mig inte... Mina ben... Jag tror
dom är av."
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara så det som kommer ur mig
blir:
- "Jag tror du har rätt, ligg bara still, ambulanserna kommer
strax!"
Samtidigt inser jag att strax är en relativ term när
utryckningsfordonen inte kan köra särskilt snabbt på grund av
blixthalkan. och vi är en bit utanför stadsgränsen. Det känns som
en evighet innan räddningstjänsten och ambulansen kommer. Killen på
backen hade då börjat frysa fast i marken. Räddningstjänsten drar
snabbt fram en grov slang som verkar drivas med gasol eller något
som pumpar varmluft på honom medan ambulanspersonalen jobbar med
att få över honom på en bår. Han jämrar sig när dom lyfter honom,
men mer verkar han inte orka med.
Jag minns fortfarande tydligt hur det lät när han andades genom
sitt tilltryckta ansikte, samt blodfläckarna framför bilen där den
stod tillknycklad i diket. Jag hörde senare att dom alla klarade
sig undan "utan allvarligare skador". Ok. Få människor dör av ett
benbrott (eller två), men det ser jäkligt otäckt ut.
Totalt sett var jag och kollegan kvar på platsen i en timme och
femton minuter. Framför allt hjälpte vi till att förklara för
människor som kom körande hur OLÄMPLIGT det är att strunta i
blåljus och en stor POLIS-varningstriangel och köra med sin bil, i
blixthalka, rakt in på en skadeplats! En del människor är så jävla
dumma så jag blir tokig!
Vi hade båda jobbat i kostym tidigare på kvällen och det var minus
18 grader när vi kikade på termometern sedan. Alla gick och halkade
överallt och det var verkligen riktigt halt, så det var inte
konstigt att dom kört av. När jag väl kom hem senare så var jag
helt färdig och trillade rakt ned i sömnlandet. Dagen efter
träffade kollegan på en av poliserna igen, som tackade så hemskt
mycket för hjälpen...
Hej, föresten!
Nu var det verkligen längesedan jag skrev. Det har varit mycket
med jobb, och framför allt mycket med den senaste händelsen jag
skrev om innan denna, då jag blev attackerad. Den har fått
uppmärksamhet i media och det har varit mycket fram och tillbaka
och efter det. Så hade vi en händelse till senare i december där en
gäst gav sig på en ordningsvakt och där gästen sedan sitter och
"gråter ut" i media över den omilda behandlingen h*n utsatts för.
Så kan det gå om man ger sig på en ordningsvakt. Jaja... Våldsamt
motstånd och våld mot tjänsteman.
Det känns som att de senaste arbetspassen (efter nyår) så har
alltid någon människa fått åka polisbil innan kvällen varit slut.
Det har varit slagsmål, fylla och allmänt stök vartenda pass.
Nu måste jag dock sova lite, och nästa gång är det dags att
berätta ett par exempel på händelser som skett sista tiden!
Må väl!
Herr Ordningsvakt på skadeplatsen, kort innan vi lämnade.
Kommentarer