ORDNINGSVAKT

Hej igen.

För ett par veckor sedan så arbetade jag på krogen, då min kollega ropar på radio att en kvinna har fått en flaska slagen i ansiktet och att han skickar ned henne till mig så att hon kan få hjälp. Han ska stanna kvar på våning två och försöka ta reda på vem det var som gjorde det. Han stod med ryggen mot precis när det hände.

Ned för trappan till garderoben kommer en yngre tjej som blöder kraftigt ifrån huvudet. Jag erbjuder henne ett första förband, vilket hon nekar. Hon säger hela tiden att hon vill "hem till mamma" och verkar inte ha förstått att hon blöder. Hon droppar över hela stället. Jag kan nästan se hur det sipprar blod från åtminstone ett elakt skärsår i höjd med hårfästet ovanför höger tinning. Jag säger att jag tycker hon ska sätta sig ned men det vill hon inte. Hon får sin jacka och går ut genom entrén. Hon stannar till i två eller tre sekunder, tar två vacklande steg och tuppar sedan av (blodtrycksfall, kanske) och faller som en säck potatis rakt ned i backen. Hon är avsvimmar länge nog att jag hinner få fram telefonen och börja ringa 112. Under mitt samtal med larmoperatören på SOS så vaknar kvinnan till. Hennes pojkvän och pojkvännens bror har kommit ikapp och sitter med henne på marken. Hon inser hur mycket hon blöder och blir smått hysteriskt. Det märks att hon är chockad, frågar efter mamma hela tiden.
Hon nekar igen att ta emot ett första förband att hålla mit den skadade sidan av ansiktet (hon påminner nu lite om Stephen Kings Carrie, den berömda nedblodade kvinnan på filmomslaget). SOS rullar även en blåvit åt vårat håll så det dröjjer inte länge så kommer både en ambulans och en, två nej TRE polisfordon och området fylls snabbt av gulvästade poliser och en och annan orangeväst (polishögskolan / polisutbildning, typ studiebesök). Pojkvännens broder säger att han vet exakt vem som gjorde det och säger att han kan peka ut HENNE. Ovanligt med att kvinnor slåss på det sättet, men det händer. Polisen ber mig följa med dom in och så ska killen får peka ut GM, vilket han gör. Vi tågar igenom krogen och kommer fram till en bänk på terassen där det sitter en tjej och röker. Vi ber henne följa med och jag frågar om hon vet vad det gäller. Hon svarar kort "Ja".

Väl på utsidan så erkänner tjejen (GM) rakt av. Hennes version är väl i princip samma som tjejens som nu ligger i en ambulans på väg mot AVC med skärskador i halva ansiktet. Min summering direkt efter att ha pratat med målsägaren innan ambulans och polismyndighet kom till platsen har jag framför mig nu och på den står det:

"De två inblandade råkade stöta ihop med varandra på dansgolvet när MÄ försökte gå ta sig ut på terassen och då blev GM irriterad och puttade först till MÄ och tog sedan en flaska som stod på ett bord i anslutning till platsen och utdelade ett slag i ansiktet på MÄ med denna så att flaskan gick i 3 bitar, vilket orsakade smärta, svår huvudvärkt, kort medvetandeförlust samt skärskador i ansiktet på MÄ."

Kvinnan identifieras med hjälp av ID och en anmälan om Misshandel skrivs på plats.

BrB Kap 3 §5: "Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader." Lag (1998:393)

Vi nekar därefter GM återinträde på krogen med hjälp av PL§13:

Polislagen §13: "Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas"

Resten av kvällen gick lugnt och städat till och jag tänkte väl inte så jättemycket mer på det, förrutom hur mycket det stör mig när det meningslösa våldet kryper fram.

Så... Då undrar ni naturligtvis: Hur sjutton kan det finnas någon form av positiv upplevelse i allt detta? Det var ju faktiskt det du lovade att skriva om?

Jo, för det ska jag berätta nu. En och en halv vecka efter händelsen så får jag ett meddelande från en person jag inte känner igen på ett stort internationellt internet-community. Det är tjejen som letat upp mig där (var inte lätt att känna igen henne utan allt blod ansiktet), trots att hon inte visste mitt namn eller egentligen någonting om mig.
Hon skriver för att tacka för all hjälp hon fick när hon blev misshandlad. Hon berättar att mitt sätt att agera - framför allt mitt lugn - trots att det för henne var en väldigt traumatisk upplevelse, gjorde att hon upplevde att hon var i goda händer och att hon inte behövde oroa sig alls lika mycket. Att jag hade stannat kvar hos henne ända till ambulanspersonalen kom tyckte hon var väldigt snällt.
Efter hon hade åkt iväg med ambulansen hade pojkvännen fixat så att mamman kom till akuten och att läkaren hade sagt att det var bara ett av såren som egentligen löpte stor risk att bli ett riktigt ärr av och det satt precis vid hårfästet så det skulle inte synas ändå, även om det blev ett.

Jag behöver väl knappast förklara att jag blev väldigt varm inombords av att få ett så personligt tack skickat till mig. För en gångs skull träffar man på människor i sitt arbete som tycker att man gör ett fantastiskt jobb.

Sådant gör att jag går till jobbet med ett leende. Vi ordningsvakter träffar ofta människor som befinner sig i oroliga eller traumatiska situationer. Det är viktigt att inte glömma bort vilket intryck vårat agerande faktiskt ger på en plats och i en situation där vi kliver in och styr och ställer.

Detta påminner mig om en föreläsning jag var på tidigare idag. Föreläsaren, som var en man som har fil.kand i retorik, sade att "Ett varumärke blir aldrig starkare än dess medarbetares handlingar och beteenden". Om man nu väljer att se på ordningsvaktsbrickan som ett varumärke (vilket jag tycker att man på sätt och vis kan göra) så inser jag att mitt förakt mot kollegor som går till jobbet med attityden "brottas du om det blir något, jag orkar inte idag" eller de som bara står med näsan i mobiltelefonen hela kvällen i dörren och snäser åt gästerna som frågar vad klockan är eller vart toaletten finns, bara ökar och ökar.

Har man inte som ambition att hjälpa människor, och inser att vara ordningsvakt är ett serviceyrke med myndighetsbefogenheter (inte tvärt om), så har man fel jobb och bör säga upp sig.

Nu är det dags för mig att ägna resten av kvällen åt en bra bok eller någon annan form av helnajs avkoppling.

Ta hand om er, och glöm inte att kommentera om det är någonting ni undrar över eller vill ha sagt! Jag försöker svara på alla inlägg.